Fotledsinstabilitet, Kronisk

Synonymer
Kronisk fotledsinstabilitet, kronisk ligamentär instabilitet i fotled
Andra stavningar
-
Latin/Grekiska
-
Engelska
Chronic ankle instability

BAKGRUND

Definition

Kronisk instabilitet i fotled. 

Epidemiologi

Kronisk instabilitet är det vanligaste resttillståndet efter en lateral ledbandsskada i fotleden.1 Ungefär 10 % av patienterna som har ådragit sig en akut ligamentskada löper risk för kronisk instabilitet.2

Etiologi

Instabiliteten uppkommer främst efter upprepade distorsioner. Det är oklart varför tillståndet utvecklas hos vissa och inte andra.1 Det anses att utebliven behandling eller dålig rehabilitering efter akut skada kan bidra till instabilitet.2

Klassifikation

Kroniska besvär efter ledbandsskada kan indelas i funktionell instabilitet och återkommande smärta.2

KLINISKA MANIFESTATIONER

Symtom

  • Patienten beskriver återkommande vikningstendens/distorsioner och ostadighetskänsla, speciellt vid belastning eller vid gång på ojämnt underlag. Detta gör att patienten inte vågar lita på fotleden.1,2 Fotleden viker sig hos vissa även på slät mark.1
  • Vid idrottsutövning kommer besvären vid snabba vändningar och riktningsförändringar.1
  • Smärtan sitter på utsidan över ledkapseln och ledbandet.1
  • Efter varje ny distorsion uppstår smärta och svullnad lateralt över fotleden. Mellan stukningarna är patienten smärtfri.1,2

Tecken

Specifika tester: Stabilitetstester är relativt lätta att utföra hos patienter med kroniska besvär eftersom dessa i regel inte har ont.2
  • Främre draglådetest: Innebär att talus på den skadade sidan går att skjutas framåt i fotleden i förhållande till tibia i större grad än på friska sidan. Positivt fynd talar för FTA-skada.1,2
  • Inversionstest/talustippning (talar tilt): Man utför en passiv inåtvridning och supination i fotleden.Testet värderar ledens faktiska förskjutbarhet (laxitet). En ökad inåtvridning jämfört med friska sidan talar för skador på både FTA och CF.1,2
  • Övriga tester: Balans-, styrke-, uthållighets- och funktionstester.1

UTREDNING OCH DIAGNOS

Diagnos

Diagnosen ställs via noggrann anamnes och klinisk undersökning som förstärks med stabilitetstester.2

Slätröntgen

  • Slätröntgen är indicerat vid långvarig värk eller smärta som inte går över efter fotledsdistorsion. Röntgenundersökning kan i många fall användas för att bedöma graden av instabilitet och för att definiera mekanisk instabilitet.2
  • Mekanisk instabilitet definieras som främre draglåda (anterior talar translation, ATT) på > 10 mm och talar tilt (TT) på ≥ 9°.2 

Magnetresonanstomografi (MRT)

MRT kan vara indicerad.

HANDLÄGGNING

Behandlingsöversikt

Tillståndet behandlas primärt icke-operativt. Vid långvarig värk eller smärta som inte går över efter fotledsdistorsion bör brosk- eller skelettskada uteslutas.1 
  • Funktionell instabilitet: Vissa av dessa kan behandlas med rehabilitering, t.ex. vid störd nervmuskelfunktion, försämrad koordination och muskelsvaghet.1,2
  • Mekanisk instabilitet: Som beror på förlängning av de skadade ledbanden måste däremot opereras.2

Icke-operativ Behandling

Indikation: Primär behandling.1 
Metod: Strukturerat rehabiliteringsprogram som bör pågå under minst 12 veckor.1
Utfall:
  • Störd nerv-/muskelfunktion, med försämrad koordination, och muskelsvaghet i fot-/fotled och underben går att träna upp.1
  • Man kan förvänta sig att ungefär 50 % av patienterna med funktionell instabilitet kan återhämta god funktion efter väl genomfört program.2

Operativ Behandling

Indikation: Patienter med kraftiga besvär där tillräcklig funktionell stabilitet inte uppnåtts efter 12 veckors rehab.1
Metod: Det finns över 60 olika operationsmetoder beskrivna för behandling av denna typ av instabilitet.
  • Anatomisk rekonstruktion: Detta är den mest använda metoden. Den bygger på att skapa stabila och fungerande ledband genom delning, förkortning och reinsertion (återinfästning) av lokala ligamentrester till anatomisk fästpunkt på skelettet.1,2 Denna operation är möjlig att genomföra i de allra flesta fall. Det rekommenderas att både FTA och FC rekonstrueras samtidigt. Operationen bör genomföras utan alltför stor fördröjning, eftersom resultaten är sämre vid mycket långvarig ligamentinstabilitet.2
  • Tidigare operationsmetoder: Dessa byggde på tenodes, t.ex. Evans, Watson-Jones och Chrisman-Snok. Dessa operationer, som innebär en rekonstruktion med någon av senorna på utsidan av fotleden, har blivit ersatta av anatomisk rekonstruktion.2
Postoperativ behandling: Tidig rörelseträning med ortos, utan gips, med tidig, full belastning rekommenderas.1,2 Rehabiliteringstiden efter operation är cirka 12 veckor.2
Utfall: Tidig, full belastning förkortar rehabiliteringsstiden, förkortar både sjukskrivningsperioden och frånvaron från idrott, samt förbättrar det kliniska slutresultatet, utan ökad risk för ny skada på ligamentet.1,2

Operationsmetoder

Anatomisk rekonstruktion: Ligamenten delas och efter subperiostal friläggning uppmejslas en rå benhylla och hål borras. Den distala ligamentfraktionen dras in i benhyllan och förankras med osteosuturer. Avslutningsvis dupliceras ligamenten.2

PROGNOS

Prognos

  • Ungefär 50 % av patienterna återfår till full funktion efter väl genomförd rehabilitering.1,2
  • Över 90 % av patienterna blir nöjda efter operativ behandling.1 Prognosen är något sämre hos patienter med generell ledlaxitet.2
  • De flesta aktiva idrottsutövare kan återvända till samma aktivitetsnivå som innan skadan.2

Innehållsförteckning

1. Roos, H., Karlsson, M., Karlsson, J. and Roos, H. (2018). Ortopedi. 1a upplagan
2. Montgomery, F. Lidström, J. (2004). Fotkirurgi. Stockholm: Liber.