BAKGRUND
Översikt
- En komplex proteskonstruktion krävs efter en transfermoral amputation. Denna Bör innefatta fot, knäled och hylsa. Det är mer energikrävande att använda lårbensprotes än att använda underbensprotes. Alla hylslösningar vid lårbensproteser ska överföra krafter från hylsan via mjukdelar till skelett på ett så smärtfritt sätt som möjligt med bibehållen gångförmåga.1
- En svårighet med proteshylsan är rörelseinskränkning då såväl flexion som extension av lårbenet hämmas av en protes. Dessutom ger ofta hylsan upphov till tryck i mjukdelarna, särskilt när man sitter på hårda underlag, med risk för lokal smärta och sår som följd. En annan utmaning är konstruktionen av den konstgjorda knäleden, då denna måste vara stabil under gångcykelns stödfas, men rörlig under svingfasen. Detta problem kan lösas antingen på mekanisk väg med viktaktiverad låsning av knäleden, eller genom en inställning, som gör att den mekaniska knäleden låser under stödfasen, en så kallad biomekanisk låsning. Det finns även mikroprocessorstyrda knäleder som förbättrar och förenklar protesanvändningen.1
- Om patienten inte klarar av att gå med protes kan en kosmetisk protes användas. Denna protes kommer då att formas som ett ben, men är inte belastningsbar.1
- Patienter som har allvarliga stumpproblem och därför är svåra att förse med proteshylsa kan bli aktuella för en skelettförankrad protes, en så kallad osseointegrerad protes. Denna protes fästs i skelettet med en metallskruv, oftast i form av titan. Det sker sedan en inläkning av ben mot titanskruven och protesen blir därmed benförankrad. Belastning i skelettet måste ske gradvis och under lång tid för att inte påverka beninläkningen av titanskruven.1