Underbensprotes

BAKGRUND

Översikt

• Den enklaste tekniken kallas modular socket system. Med detta system får patienten protesen redan samma dag som den anpassas. Detta jämfört med tillverkning efter gipsavgjutning där det kan ta veckor innan protesen är färdig. I protesteknik ingår huvudsakligen tre delkomponenter, en mjuk hylsa (liner) som ligger närmast huden och som oftast består av silikon, en hård hylsa som förbinder stumpen och den mjuka hylsan med protesbenet och protesbenet som består av adaptrar, rör och fot och som fästs mot den hårda hylsan, oftast i kolfibermaterial, som ger bättre gångförmåga och mindre energiförbrukning.¹
• När det gäller att få protesen att sitta kvar på det amputerade benet används ofta en distal låskoppling för att förankra stumpen, den mjuka hylsan och yttre hårda hylsan med protesbenet. Kopplingen utgörs av ett pinnlås eller snörlås där pinnen låses fast i den hårda hylsan som en snabbkoppling, liknande den som används i trädgårdsslangar. Protesen släpper sedan inte förrän den löses med en knapptryckning. Andra alternativ är kallad cushion liner. Denna metod utnyttjar ett undertryck mellan den hårda hylsan och linern, som skapas med hjälp av en knämanschett. Denna metod används mer och mer då den i regel fungerar väl i alla åldrar.¹
• Om patienten inte klarar av att gå med protes kan en kosmetisk protes användas. Denna protes kommer då att formas som ett ben, men är inte belastningsbar.¹
• Patienter som har allvarliga stumpproblem och därför är svåra att förse med proteshylsa kan bli aktuella för en skelettförankrad protes, en så kallad osseointegrerad protes. Denna protes fästs i skelettet med en metallskruv, oftast i form av titan. Det sker sedan en inläkning av ben mot titanskruven och protesen blir därmed benförankrad. Belastning i skelettet måste ske gradvis och under lång tid för att inte påverka beninläkningen av titanskruven.¹